Utan ”P”, nästan..

Detta går ju bättre än vad jag någonsin kunde hoppas på.
(Jag måste verkligen undvika ”p”, annars så trycker jag sönder tangentbordet.)
Det är klart att jag  verkligen vill ha en cigg, men istället för att ge efter så dricker jag ett glas kaffe. Fast jag märkte att mitt humör inte var så stabilt tidigare. Då var jag dessutom helt ensam hemma just då. Därför var jag verkligen tvungen att komma runt det bekymret.
(Jag ber fortfarande om förståelse för mina konstiga menningar då jag måste bygga om dem eftersom att en viss bokstav inte vill vara med längre)
Eftersom att vädret är helt underbart så blev det en gåtur i snabb takt och volía, så försvann det irriterade. Det är jag väldigt glad för.

Detta är ju fullt av förtvivlan.. Jag kan inte skriva normalt mer. Förlåt!

 

Projektet är klart!

Jag har varken haft tid eller lust att blogga nåt i helgen. Jag har dessutom haft ett störningsmoment som jag inte riktigt har kunnit släppa.
Hur gör man då man inget kan göra? Hur hjälper man då man inte kan agera?

Över till något roligare. Nämligen mitt projekt. Jag hann tyvärr inte göra det helt klart innan Stig kom hem. Alltså den där sista finishen. Det jag har sysselsatt mig med är att jag har tapetserat Sunnivas rum! För absolut första gången i mitt liv har jag satt tapet. Det var dessutom mönster på den och resultatet är så snyggt att jag blev rent mallig för hur fint det blev. Inga luftbubblor, inte snett satta och inga mellanrum vid skarvarna. Förstår ni hur stolt jag faktiskt är?!
Jag har tagit kort på det men jag har inte orkat att tömma kameran så bilder kommer senare. Rummet är dock inte helt klart än, det ska in en annan bokhylla, några lackhyllor och lite foton och tavlor. Dessutom ska jag sy en ny gradin till henne.

Jag är gift med nikotin

Detta förbaskade frusna vatten! Jag blir tokig.
Det är ren vardagslyx med två toaletter. Nu har vi bara en, på fem personer. Det märker ni ju själva hur illa det rimmar.

Detta är en sak som jag har funderat länge över. Eller nej det är faktiskt fel ordval. Detta är en sak som jag har valt att skjuta upp in i det oändliga för att jag är lat och otroligt rädd för att misslyckas.
Jag har bestämt mig, jag vill inte röka längre!
Vet ni vad det besvärliga är? Jag är inte ensam rökare i detta hushåll och det känns som att det är som dukat och serverat för ett misslyckande att försöka just nu. Men egentligen är det ju aldrig ”fel” tid att sluta, det är ju alltid rätt tid att sluta.
Så, detta är min plan.
1. Finna ett stoppdatum. (Helst en vecka då vi är barnlediga, skonar dem så mycket mer)
2. Hinna samma nog med mod och karaktär för att sluta! (No more excuses!)
3. Försöka att hitta på något eller sysselsätta mig med något annat då nikotinbegäret blir för stort. (Jag vill nämligen inte vara beroende av nikotion alls)

Jag vet precis hur jag blir då jag slutar, det är alltid första veckan som är värst för mig. Efter de första sju dagarna utan nikotin så klarar jag mig. Tills den dagen då jag får för mig att ”jag ska bara smaka lite”. Det är så dumt att jag tänker inte kommentera mer kring det hela.
Det är faktiskt så att jag tycker att det är pinsamt att röka som förälder. Då utgår jag från att då jag var liten så klagade jag alltid på mamma för att hon rökte och luktade illa. Smart drag att göra samma tabbe själv?

En sak till, det kommer att bli himla roliga inlägg den veckan. Ni lär väl få en hel del att le åt. Det bjuder jag på, snäll som jag är!

Gnälltanten!

Oj, jag märker tydligt att jag saknar min kurslitteratur. Jag hade verkligen laddat för att få börja dagen med att läsa massor i boken. Men utan bok blir det svårt. Däremot är jag fortfarande väldigt intresserad i att läsa. Så jag flyter fram från blogg till blogg. Även tidningarna får sig återkommande besök av mig.
En sak som jag funderar på är, vad är det egentligen för nyheter i tidningarna?
Jag är väl medveten om att de nyaste och mest intressanta nyheterna hamnar högst upp, men nog undrar jag verkligen om dessa nyheter kan klassas som intressanta.

Några rubriker från Aftonbladet:

Sliter av hennes bh, inför miljonpublik.
Ja, det hela handlar om Argentinska Let’s Dance. Mycket viktigt för mig att se det klippet? Nej inte alls!

”Jag får 100-tals beundrarbrev” Faddes nya superkropp.
I rest my case här tror jag.

Expressen:

Boops! Klänningen var genomskinlig.
Japp, det hela handlar om Pam Anderson. Jag vet inte, men det finns väl inget som ingen inte har sett förr?

Sen har Expressen en artikel om en man som dräpte sin flickvän och han är då tydligen kannibal.
Dettta ska då ha skett i November i fjol. Polisen är nästan klar med sin utredning. Men en sak undrar jag på.
Aftonbladet har i flera veckor haft stenhård bevakning på mordet på en kvinna som heter Eva och jag känner verkligen för hennes familj som varje dag ska behöva läsa om sin släkting. Nu har då dessutom Expressen tagit upp det hemska som denna kannibal gjort mot sin flickvän. Ligger det i allmänhetens intresse att ta upp något som dels är nästan löst och där mannen ringde till SOS och angav sig själv?

Jag skulle aldrig betala för dessa två tidningar då jag anser att dessa två tidningar har tappat mycket. Det känns mer och mer som att dem glider mot skvallerblaskor och vill jag ha det, då finns det Se&Hör!

Morgonstress

God morgon, eller ja förmiddag.
Morgon började väl inte på sitt bästa sätt, det vill säga, med en massa stress.
Jag klarar av att arbeta under stress men när ens egen planering blir påverkad av någon annan som inte har planerat så kan jag bli så otroligt irriterad. Så trots att jag och Stig for i tid imorse så blev det en sån där morgon som jag inte tycker om.
Oftast när jag har stressat på morgonen så får jag huvudvärk senare och som ett brev på posten, japp, jag har huvudvärk.

Men!
Över till något mycket mycket roligare nu. Jag gillar att berätta roliga saker också.
Jag har fått min första premenant på Bloglovin.se så är ni fler som vill bli det, så är det bara att klicka på länken!
Jag känner ändå att det har lyft min morgon.
Nu ska jag dricka kaffe!

Att skaffa barn eller?

Jag har en fundering som mamma.
Ni får kalla mig knäpp om ni vill men så här funderar och tänker jag:

Man skaffar väl barn för att man vill ha barn, för att få älska någon annan så högt att orden inte kan beskriva det, få se det barnet växa till att bli självständig i livet, lyckas med det som den personen tar för sig. Samtidigt som man själv får växa som person. Dels för att man måste mogna när man skaffar barn (om man nu inte har gjort det innan man fick barn då) och dels för den känslan man får av att se sitt egna barn växa som människa är helt otrolig.
Sen skaffar man ju förhoppningsvis barn för att det är naturligt att man vill ha barn.
(Ja, jag vet, alla vill inte ha barn och det respekterar jag)

Men i alla fall. Hur kommer det sig då att personer väljer att skaffa barn och dessutom skaffa sig två eller fler inom en väldigt kort period för att sen klaga på barnen?
Då jag hade nyfött Amanda så var det en person som sa till mig att det var lättare att ha barn än hund. Jag trodde jag skulle trilla baklänges där jag stod.
Det roliga i kråksången är,  då denna person själv blev förälder så var det inte samma visa längre. Snabbt blev hunden knuffad ut ur familjen. Den var i vägen. Kort därpå kom ett syskon till barn nr 1. Nu klagas det hejvilt på att det är så tungt på att vara förälder.
Ja, men det är väl ingen som sagt att det ska vara lätt heller? Barnet/barnen kommer ju inte med förinställda appar direkt. De är individer med sina egna drag. De dragen som gör att man älskar dem så som dem är.

Jag vet, det finns tyvärr de personer som skaffar barn för att alla andra har eller för att det är coolt eller vad de nu kallar det. Det som är så skrämmande att det är ju en människa vi talar om. Ett liv som behöver stöttning, peppning och massor med kärlek. Samtidigt ska man lära denna människa vikten av att ha respekt och få respekt, acceptans, empati, medkänsla för andra och så mycket mer. Jag menar, de som nu skaffar barn och klagar bara på barnen. Av vilken anledning är dem föräldrar? Eller klagar dem bara utåt men egentligen är de otroligt engagerade? Gör de föräldrarna så för att det ska vara synd om dem?

Jag blir inte klok.

Ny uke (vecka)

God morgon.
En uppdatering om igår och om vi tog oss ut ur huset.
Ja vi gjorde ju det. Hela den långa vägen till en av stormarknaderna i staden. Men till vårt försvar så är det inte särskilt många ställen som har öppet en söndagkväll strax efter kl 18. Man får nöja sig med det utbud som finns, antar jag.
Det var ändå skönt med en hemmakväll i lugn och ro.

På tal om bjuds, vad är det som ger folk rätten att bjuda sig in ens liv, när man har visat sin åsikt i det hela?
Att jaga rätt på saker och ting som absolut inte rör dem alls?
Det lustiga med sådana här saker är, att om någon ska få reda på väldigt privat information om mig eller om saker och ting som jag gör, så måste ju den personen som undrar fråga någon som känner mig. Någon som känner mig rätt väl dessutom. Hur kan den personen inte tro att jag får reda på det?
Vad gör man med sådana personer dessutom?

Mamma eller kommunen?

Vem avgör egentligen vad som är bäst för ens barn?
Är det jag som förälder eller är det kommunen?

Det är nämligen så att Amanda blev ju tre år nu i julas, det betyder att hon ska flyttas från småbarnsavdelningen till avdelningen för större och äldre barn.
Innan julen så var dom tre flickor på hennes avdelning som alla fyllde tre år i december månad. De andra två flickorna har fått byta avdelning, men (hör och häpna) inte Amanda?!

Jag fattade ingenting, så jag frågade helt enkelt varför?
Då fick jag som svar:
Nej, men det är för att vi anser att hon mår bäst av att få vara med likasinnade. Dessutom är det inte plats på den avdelningen och personalen är inte förberedd på att ta emot ett barn som har sådan problematik som hon har.

Det värsta av allt, det är att detta ”beslut”, det har dom fattat utan(!) att jag har fått vara med vid det eller ens fått information om det. Jag var alltså tvungen att fråga mig för.

För det första:
Vad då likasinnade?
Menar dom att Amanda är i klass med en ettåring då? Eftersom att det är mest bara ettåringar och tvåringar som är långt under hennes utveckling. Inte att de barnen ligger efter den normala utvecklingen, men det skiljer så mycket mellan dem och Amanda. Jag vet av egen erfarenhet att hon absolut hellre leker med barn som är i hennes ålder eller äldre än henne själv. Hon blir snabbt frustrerad av att leka med de yngre barnen.

För det andra:
Vad då inte plats på den avdelningen? Om hon hade varit som vilket annat barn som helst och inte haft ett handikapp så kan jag nästan svära på att hon hade fått flytta upp en avdelning. Dom kan ju inte anta henne till ett dagis för att sen påstå att det inte finns plats för henne. Dom har ju vetat om i 1½ år att hon finns och ska byta avdelning. Undra vilket sorts ramaskri det hade blivit om hon hade varit frisk och kommunen hade valt att lämna kvar henne på småbarns när hon egentligen ska upp?

För det tredje:
Att påstå att dom inte är förberedda i personalen är väl inte mitt problem?
Dom vet ju om att hon blir äldre, det bör väl ligga i deras intresse då att förbereda personalen, informera dom, låta Amanda lära känna dom?

Sen så var det en kvinnan inom kommunen som påstod att dom normalt endast flyttar barnen i början av höstterminen. Vilket jag inte ger mycket för alls.
Då jag vet att det finns flera barn som har flyttat just efter jul. Förutom dessa två flickor då. Varför ska hon lämnas kvar med de små barnen och inte få flytta upp till de äldre barnen där hon kan bli mer triggad att komma längre i sin utveckling?

Men vad vet jag? Tydligen känner kommunen min dotter bättre och vet bättre vad som är bra för henne än vad hennes mamma gör, då de fattar beslut utan att jag får veta något.

Långt och klagande inlägg

God morgon till er allihopa.
Så roligt att se att besökande har gått upp, massor!

Onsdag idag. Jag är väl egentligen helt utan planer idag, det enda som är att jag ska hämta Amanda på dagis kl 11.
På tal om det! Detta måste ju vara bland det dummaste jag har varit med om. Ni ska få höra.
Jag och Amandas pappa (som jag är separerad ifrån), vi sökte om att få assistans på Amanda på grund av hennes handikapp. Egentligen trodde jag väl aldrig att det skulle gå igenom då hon var så liten och i mina ögon så var det egentligen inte ”så mycket” extra arbete. Jämfört med en friskt barn som var 2 år.
Tills vi satte oss ned och började att rada upp allt extra som jag och han gör med henne. Sånt som tar  längre tid, sånt som vi får lov att göra oftare än föräldrar till barn som inte har handikapp. Ja ni förstår…

I alla fall, FK beslutade om att vi skulle få assistans på henne. Eftersom att hon var precis över 2 år gammal så ville jag absolut inte att någon annan skulle ”arbeta” med henne. Jag ansåg att hon var på tok för liten för det och det skulle kännas alldeles för otryggt för mig att låta någon annan vara med henne utan min uppsikt. Jag vet, någon gång kommer jag behöva släppa på det. Det som även bidrog till att jag inte ville släppa in någon annan var att jag ville få vara med henne så mycket som jag bara klarade av.

I Januari 2010 började jag studera på en folkhögskola så att jag skulle bli klar med mitt gymnasium (som jag så dumt nog, valde att hoppa av). Amanda hade då gått på dagis i ca 4 månader och hon stortrivdes verkligen. Dessutom gjorde detta massor för hennes utveckling då den blir påverkad av hennes handikapp. I december 2010 så blev jag klar på skolan. Då valde jag att ha Amanda hemma från dagis under de 2 veckorna som följde efter att jag hade slutat skolan. Mest för att jag tyckte inte att vi skulle behöva fara dit under jul och nyårsveckorna när det ändå var så lite barn där. Så nu i Januari så tänkte jag att hon skulle åter få börja på dagis, så vi får dom rutinerna. Vad sker? Jo kommunen anser att jag är arbetslös! Trots att jag har ett anställningsbevis, trots att jag jobbar mer än heltid de veckor som Amanda är här! Jag menar, dagistider mellan 8-11. Till vilken nytta? Slita upp barnet för att stressa dit, fara hem och bara ha en massa dödtid för man hinner inte göra något mellan de timmarna eftersom det mesta fortfarande är stängt. Hämta hem barnet, skynda att ge lunch och hoppas att hon hinner koppla av så att hon klarar av att sova lunch. Allvarligt? För Amanda fungerar inte detta!

Jag blev helt vansinng och ringde och skällde på dem. Sen ifrågasatte jag hur de tänkte egentligen. Till svar får jag då, ”VI tänker på det som är bäst för henne”. Vilket är att vara på dagis med de andra barnen och inte jämt hänga med sin mamma. Samtidigt som det verkligen kändes som att de menade att jag inte tänkte på hennes bästa och att de verkade tro att jag ville att hon skulle vara där hur mycket som helst.
Men det är inte de, jag vill att hon ska få vara där i mer än 3 timmar per dag, men inte mer än max 4-5 timmar per dag. Dels för att jag än så länge är hemma, dels för att hon behöver se andra människor än mig, människor som kan aktivera henne på ett sätt som jag inte kan och dels för att jag faktiskt måste få vila lite.
Förstår ni att jag måste bära henne överallt som hon ska till? Förstår ni hur många lyft jag gör per dag? Med ett barn som väger över 16 kg och som inte riktigt klarar av att hjälpa till.

Men kommunen, de som tänker på hennes bästa, de vet nog inte ens vad de beslutar om. De har nog inte ens sett hur mycket hon behöver sitt dagis. Eftersom att jag inte kan slå dem, så löser jag detta irritationsmoment genom att åter börja studera.

Gnällkärring

När man bor i den del av landet där vi bor så betyder vinter en massa skottning av snö. Man är inställd på det och man kan som inte göra något åt det ens. Det bara är så.
Men när plogbilen lämnar en enorm snökarm efter sig med en massa kompakt snö i så blir man så himla less!
Vår uppfart är nu turligt nog inte den största på området men den är hemskt ojämn och guppig! Något som faktiskt stör mig massor. Detta beror naturligtvis på att i grund och botten så är inte uppfarten jämn heller. Men det blir ju inte bättre av mannen och jag skottar olika och uppenbarligen har två olika uppfattningar om när man är ”klar” med skottningen. Det är rent så att jag funderar på om vi ska bli som alla våra grannar och faktiskt skaffa oss en snöslunga.  Samtidigt som det egentligen är rätt bra att skotta för hand då får man en massa motion och som jag behöver det.

Så nu ska snart fislisa (Amanda) få sin lunch sen ska hon och hennes mamma ut på en promenad!